Euripides, kvinnorna och det peloponnesiska kriget

- en bakgrund till Dramatens grekprojekt

Medea, som är det äldsta av de fem dramerna, spelades första gången 431 f Kr. Samma år inleddes det peleponnesiska kriget, ett inbördeskrig mellan de olika grekiska staterna, ledda av sjömakten Athen, med sina lydstater på de grekiska öarna på den ena sidan, Sparta, den dominerande makten på det Peloponnesiska fastlandet, känd för sin militära styrka och omvittnade tapperhet, på den andra. Tidens häftigt pulserande stämning kan skönjas i dramat. Det utspelar sig i Korint, den mest aggressiva staden i hetskampanjen mot Athen. I pjäsen går hela Korints kungahus under. Athenarna, detta från "tidernas morgon välsignade folk", som det står i texten, liknas vid gudars barn. Athens heliga jord har skänkt dem "vishetens yppersta skörd". Euripides var förvisso en sann patriot, stolt över att vara athenare.

Medeas man, Jason, vill gifta om sig. Medea hämnas genom att döda sina barn och även hans tilltänkta hustru och dennes far, kungen i Korint. Medea är invandrare från det fjärran Kolchis vid Svarta havets östkust. Säkert var det en nödvändig försiktighetsåtgärd från Euripides sida. Att på teatern låta en athenska mörda sina barn hade varit otänkbart. "Här kommer jag o, kvinnor i Korint" är inledningsorden i den passionerade Medeas första monolog, som utmynnar i det berömda konstaterandet:

Hellre vill jag stå i tre bataljer
bak skölden än blott en gång föda barn.

Starka ord, oerhörda självfallet i det sammanhang de första gången uttalades. Athen stod inte bara på randen till krig. I staden visade sig en ärbar kvinna överhuvud taget inte ute på gatan. Än mindre dryftade hon frågor av denna allvarliga art. Medea har emellertid fått ge röst åt alla tiders svikna kvinnor. Euripides var inte bara patriot. Han var även människa. Fördomsfri, som synes.

Krigslyckan växlade. Spartanerna skövlade den athenska landsbygden och erövrade städer allierade med Athen. Athenarna dominerade havet och vållade peleponnesierna stora bekymmer med sina ständiga strandhugg. Ingen undgick att dras in i kriget. Den lilla ön Melos, som förklarade sig vilja vara neutral då athenarna kom med krav på underkastelse och skattepålagor, fick till svar: "Detta är ej en tävlan i tapperhet mellan jämlikar för att undgå vanära, utan en överläggning om er räddning där det gäller att inte stå emot dem som är betydligt starkare". När melierna ändå inte gav med sig intog athenarna ön. "Athenarna dödade alla vapenföra män de lyckades gripa och sålde barnen och kvinnorna som slavar", berättar historikern Thukydides lakoniskt. Säkert hade Euripides denna händelse i åtanke när han ett år efter Melos kapitulation, 415 f Kr, skrev Trojanskorna.

Detta drama inleds framför Trojas förstörda ringmur. Stadens tillfångatagna kvinnor väntar på att forslas till Grekland, antingen som slavar eller som älskarinnor till de grekiska krigshjältarna. Deras män är alla dödade. Grekerna har när dramat börjar dragit lott om kvinnorna. Hekabe, den trojanske drottningen, får veta att hon tillfallit Odysseus. Hennes dotter, Polyxane, har grekerna just offrat på Akilles grav. Den trojanske hjälten Hektors maka, Andromake, skall överlämnas till Akilles son, Neoptolemos. Hon måste dock först skiljas från sin lille son, Astyanax, som grekerna tänker störta utför stadsmuren. I dramats slutskede bärs han död in på skådeplatsen och begravs av Hekabe, utom sig av sorg. Andromake har då redan släpats bort. Aldrig framstår krigets grymheter tydligare än i detta drama. Den framstående antikkännaren Gilbert Murray betecknar det som "det största fördömandet av kriget i antikens litteratur". Ingen athenare kan heller ha sett det utan att ha fått det olyckliga Melos i tankarna.

I kriget kom inga snabba avgöranden till stånd. Athenarnas självkänsla hade efterhand dock ökat, inte minst efter Melos kapitulation. Man kände sig oövervinnliga. För att ytterligare utvidga och befästa sin dominerande ställning i Hellas beslöt man att erövra Sicilien, som på den här tiden var en grekisk ö. Detta var ett jätteföretag. Man satsade stort. Atenarna, berättar Thukydides, kunde sända ut "den mest påkostade och grandiosa flottstyrka som en enda hellensk stad någonsin bådat upp". Dock slutade det hela i katastrof. De athenska styrkorna förintades fullständigt. Långsamt inleddes det athenska väldets nedgång och fall. I Athen började kriget ifrågasättas, inte minst av Euripides, som 413 f Kr skrev Helena.

Detta drama bygger på ett gammalt sagomotiv som berättar att den sköna Helena egentligen aldrig fördes till Troja. Prinsen Paris får endast med sig en skenbild av henne. Den verkliga Helena hade guden Hermes fört till Egypten. Hela det trojanska kriget byggde alltså på en bluff, en fin ironi som självfallet ingen athenare missuppfattade. Euripides låter även kören tala klartext:

Galna är ni, alla ni som söker värva
rykte för dygd genom att oskickligt
få slut på människors bekymmer
med krig och vapenmakt!
För om blodiga kampen skall avgöra
kommer tvedräkten aldrig att upphöra
mellan människors städer.

Om Euripides åsikter behövde ingen sväva i tvivelsmål. Helena är en tragi-komedi. De allvarliga händelserna i dramat får ett lyckligt slut. Menelaos, Helenas man, kommer i hemlighet och fullständigt utblottad på väg hem från Troja till Egypten. Med list övertalar Helena den egyptiske kungen att utrusta ett skepp. Detta skall hon använda till att symboliskt begrava sin man, som hon påstår sig veta har omkommit under hemresan från Troja och med hjälp av skeppet lyckas paret undkomma den illasinnade egyptiske kungen. Helena är i detta drama en klok och förslagen och inte minst trogen hustru, som förstår att både rädda sig själv och sin man. Euripides har gjort henne till hjältinna.

Det peloponnesiska kriget var dock inte slut. I Athen talade olika falanger både för och emot en fortsättning. Maktkamp och intriger pågick ständigt. 408 f Kr fann Euripides det bäst att lämna Athen. Han hörsammade en inbjudan från kung Archelaos i Pella och flyttade till Makedonien. Där skrev han sina två sista dramer, Ifigenia i Aulis och Backanterna.

Även Ifigenia i Aulis knyter an till Trojasagan. Den grekiska hären ligger i Aulis beredd att avsegla mot Troja, men får ingen vind. En gång har nämligen härföraren Agamemnon med ett välriktat skott skjutit en hind och utropat att skottet inte kunde ha riktats bättre av Artemis. Han har därigenom pådragit sig gudinnans vrede. För att det skall börja blåsa måste han offra sin dotter Ifigenia. Det är han självfallet inte beredd till. Soldaterna trycker dock på. De vill iväg. De ser enbart till den egna vinningen. Den omoraliska handlingen förklarar man bort. Trycket från krigshetsarna har Agamemnon inte kurage eller förmåga att stå emot, trots stöd från både brodern Menelaos och hjälten Akilles. Parallellen till situationen i det korrumperade Athen är tydlig. Samtidigt ger Euripides Ifigenia en särskild resning. Hon anländer till Aulis i tron att hon skall gifta sig med Akilles, en lögn Agamemnon använt sig av för att få henne och hennes mor att ansluta sig till hären. Sanningen blir ofattbar för dem. I sin slutmonolog har Ifigenia dock helt förlikat sig med sitt öde och utbrister:

Offra mig, och inta Troja! Segern blir min minnesstod
för all framtid, den blir mina barn, mitt äktenskap, mitt namn.
Må Hellenerna ha makt över barbarerna; men mor,
aldrig de över hellener! De är trälar, fria vi.

Är det, som ibland framhållits, ett enat Hellas, ett inbördes fredligt Storgrekland Euripides här pläderar för? Utrymme finns för olika tolkningar.

Backanterna har av många betraktats som ett svårförståligt, dunkelt drama. Här finns inte kriget närvarande annat än som en avlägsen, mycket kort anspelning. Dramat berättar om hur den unge guden Dionysos anländer till staden Thebe för att sprida sin orgiastiska lära. Folket är dock klentroget och kungen själv, Pentheus, utropar:

Tro mig: det är nåt falskt och osunt med en rit
där kvinnorna sups fulla med det söta vinet.

Pentheus ser läran som ett gissel och befaller att upprorsmakaren skall fängslas, ett fåfängt försök att stoppa guden. Dionysos förvrider lätt synen på Pentheus och övertalar honom att ge sig upp i bergen för att själv skåda de berusade kvinnorna i det backanaliska följet. Där upptäcks han och slits i stycken. I dramats slutskede tågar Agaue, Pentheus moder, som leder det backanaliska följet, i extas in i staden med sonens huvud spetsat på en thyrsosstav. Uppvaknandet blir ohyggligt. Inte bara Pentheus, även Agaue och det övermodiga Thebe, som i förnuftig självtillräcklighet tvivlat på de djupa, känslofyllda, gudomligt inspirerade krafterna, får sitt straff. Återigen ger Euripides dock kvinnorna en avgörande roll, de förtryckta och åt manlig fåfänga utelämnade. Genom hyllandet av Dionysos och den backanaliska yran visar de vägen till förlösning och livsfylld glädje. Kören får sista ordet.

I många gestalter tar gudomen form
och ofta vill gudarna gäcka vårt hopp
ty ingenting blir som vi väntade oss:
det oväntades väg beträder en gud.

Gudarnas vilja, allas vårt öde, har vi bara att acceptera. Slutordet har Euripides givit en särskild dignitet. Det har fått avsluta även Medea och Helena.

Ifigenia i Aulis och Backanterna uppfördes första gången i Athen året efter Euripides död, 405 f Kr. Ytterligare ett år senare kapitulerade Athen. Det peloponnesiska kriget var äntligen över.