Perikles (omkr. 493 - 429 f.Kr.) var utan tvekan en av tidernas största och mång-sidigaste statsmän. Han var son till den framträdande politikern Xanthippos och hans mor, Agariste, var brorsdotter till statsmannen Kleisthenes.

Själv levde Perikles länge i något så modernt som ett samboförhållande med sin "officiella älskarinna", den sköna Aspasia (de gifte sig senare och fick också en son), bördig från Miletos i Mindre Asien, som lär ha haft en betydande inverkan på Perikles politik.

Redan som mycket ung utsågs Perikles till choreg, finansiär och ansvarig för teaterfestivaler. Han valde snabbt Aiskylos till huvudförfattare och det var ingen tillfällighet. I Aisklylos såg Perikles inte bara en lysande tragediförfattare utan också en förmedlare av de demokratins idéer som Perikles hyllade. Nya vindar blåste senare in Sofokles på scenen, som var en del av den politiska debatten, demokratin.

Perikles var också den store byggherren som med hjälp av skulptören Fidias uppförde de arkitekturens monument på Akropolis som vi känner så väl: Parthenontemplet, Propyléerna, Erechtheion och Athena Nikes tempel. Perikles var också mannen bakom rekonstruktionen av samlingsplatsen agora och byggde i stort sett upp en ny stad.

Förutom Akropolis och agora var idrottsarenan (Palaestra) och teatern de centrala platserna i staden.

Efter perserkrigen var Aten den ledande staden i Hellas och där bodde ca 100.000 invånare att jämföras med 200.000 i hela Attika med en areal på 2.300 kvkm (Jämför Gotlands 3.000 kvkm).

Aten under Perikles var utan tvekan den första riktiga demokratin - med vissa begränsningar. För att ha medborgarrätt måste man vara man, fri (inte slav), vuxen (förstås) och av ren attisk härkomst. Enligt en lag som genomfördes av Perikles måste också båda föräldrarna ha haft medborgarrätt.

Synen på slavarna var lite speciell. De sågs som talande husdjur.

Men om man bortser från dessa, i och för sig besvärande, omständigheter så var det en väl fungerande demokrati för de fattiga och rika som hade medborgarrätt.

Den suveräna myndigheten var folkförsamlingen (troligen ca 6.000 medlemmar), som sammanträdde var nionde dag på mötesplatsen Pnyx (platsen "där folket trängs") en kulle väster om Akropolis, där lyssnarna stod på sluttningen och talaren nedanför.

Här var ordet fritt bland medlemmarna, men alla fick tala blott en gång i samma sak.

Historieskrivaren Thukydides har refererat ett tal som Perikles höll över de första stupade i peloponnesiska kriget vintern 431 - 430. Före lovtalet över de döda ger Perikles sin syn på demokratin. Ett kort utdrag:

"Vi har en författning som inte tagit andras lagar till förebild utan snarare själv tjänar som mönster för andra. Ser man till dess namn, så är detta demokrati, därför att statsstyrelsen ligger i flertalets händer; ser man till dess väsen förhåller det sig så att lagarna ger alla medborgare lika rättigheter i deras enskilda angelägenheter, men den offentliga meningen utväljer vissa män att främst ta del i de gemensamma ange-lägenheterna..."

Att delta i det politiska livet var inte bara en rättighet - utan en skyldighet. I samma tal deklarerade Perikles:

"Hos oss tar var och en utan åtskillnad sig an både sina egna och statens angelägenheter; vi är nämligen det enda folk som anser den som håller sig utanför det offentliga livet inte som en blyg och tillbakadragen person utan som en fullständigt oduglig man."

I Perikles Aten var jämlikheten slående, människor levde sida vid sida utan större skillnader vad gällde umgängesvanor, kläder och bostäder. På det området har vi utan tvekan tappat terräng.

Det Perikles byggde upp finns kvar 2.400 år senare: demokratin, templen på Akropolis, Fidias skulpturer (en del av dem), Sokrates och Platons läror, Aiskylos, Sofokles och Euripides dramer.

Det var en guldålder utan like.

Sokrates

Sokrates (470 el. 469 - 399 f. Kr.) var känd för sin enorma fysiska styrka, sin uthållighet, sin självbehärskning (trots starka inre lidelser), sin godmodighet, sin humor - och sin uppseendeväckande fulhet.

Sokrates har inte efterlämnat några skrifter, men vi känner honom och hans lära via lärjungen Platon, inte minst genom dennes Sokrates försvarstal (Apologin) i samband med den rättegång, som ledde till Sokrates dödsdom.

Sokrates personlighet och teorier har utövat ett omätligt inflytande på eftervärlden.

Han tillbringade sitt liv med att ständigt diskutera och ifrågasätta och han samlade en stor krets av ungdomar runt sig på agora (torget). Sokrates agerade mycket osjälviskt och tog aldrig betalt för sina föredrag eller diskussioner. Han jämförde sig själv med en barnmorska som ständigt "förlossar" nya tankar och hans sokratiska metod har också, redan av honom själv, kallats maieutik (barnmorskekonst).

Genom diskussioner och utfrågningar ville Sokrates få sina lärjungar att erkänna sin egen okunnighet och därigenom framföda de riktiga tankarna. Trots sin blida humor, som ibland kunde ta sig formen av bitande ironi och kritik mot styrande klasser, uppfattades han som en fara för ungdomen och han skaffade sig fiender på hög nivå i staten.

Sokrates var helt odogmatisk och uppfattade inte sig själv som en vis person, utan som en sökare av visdom. Han lär ha varit en mycket lidelsefull människa som höll sina lidelser i schack med hjälp av en ovanlig karaktärsstyrka. Han talade om en inre röst, hans daimonion, som höll honom tillbaka då han var på väg att handla fel.

Sokrates vände intresset mot människans själ. Människans strävan efter lycka var för Sokrates det viktigaste elementet i filosofin.

Sokrates blev alltså aldrig accepterad av sin egen generation, utan enbart av ungdomarna - och av hela eftervärlden. I dag räknas han till filosofihistoriens största tänkare, trots att han inte skrev en enda rad.

Sokrates var gift med den enligt traditionen grälsjuka Xantippa och hade flera barn. Han lär dock ha försummat familjen ganska kapitalt.

Sarkasmer och ironier mot de styrande i Aten gjorde till slut att starka krafter väcktes för att få bort Sokrates och stoppa hans inflytande över ungdomen. 70 år gammal ställdes han inför rätta anklagad för att missakta statens gudar och utöva ett skadligt inflytande på ungdomen.

Sokrates dömdes till döden.

Dödsdomen fick samma effekt på filosofin som Golgata på kristendomen. Domen fick uppskjutas i flera veckor och skaror av ungdomar strömmade till Sokrates i fängelset, som lär ha varit beläget på Philopappos-kullen sydväst om Akropolis. Sokrates hade ihärdigt och med stor ärlighet försvarat sig mot anklagelserna. När dödsdomen stod fast erbjöds han flera möjligheter att fly, men avvisade detta bestämt. Han ville följa lagen.

Hans värdiga hållning inför döden väckte stor respekt. Sokrates tömde lugnt den giftbägare, som innehöll odört.

Han var den förste filosof som led martyrdöden för sina åsikter - men definitivt inte den siste.

Platon

Platon (427 - 348) var bara 28 år när hans läromästare Sokrates tvangs tömma giftbägaren. Sokrates läror präglade Platons liv och Platon har med sina skrifter betytt lika mycket för Sokrates odödlighet som en sentida Max Brod för Franz Kafkas.

Platon kom från en högborgerlig miljö och var ämnad för politiken. Men Sokrates trollband honom till den grad att han ägnade hela sitt liv åt filosofin. Dödsdomen mot Sokrates upprörde Platon djupt och han skrev Sokrates försvarstal i vred förbittring, troligen direkt efter att Sokrates tömt giftbägaren.

Om Sokrates var filosofins barnmorska var Platon mer lik en föreläsande professor. Hans huvudtanke är idealismen - verkligheten som ett ofullkomligt återsken av den högre verklighet, som kallas idéernas värld. Platon var inte bara filosof utan en lysande stilist och diktare. Hans dialoger, ofta med Sokrates i huvudrollen, ger oöverträffliga ögonblicksbilder av det dåtida Aten.

Den kanske mest gripande av Platons dialoger är Faidon, som rör Sokrates sista timmar i fängelset och de funderingar om själens odödlighet, som uppfyllde Sokrates. Han försökte bevisa att själen var odödlig och att "själen tänker bäst då den inte är förenad med kroppen".

En annan berömd dialog är Gästabudet, där eros, kärleken, är huvudtema. Enlit Platons lära är kärleken lika med skapardrift och åtrå efter skönhet. Den sinnliga kärleken förandligas och blir en visionär upplevelse av det sköna.

I linje med detta avviker Platons idealbild av ett gästabud från det gängse under den här tiden. Vi vet att männen brukade hänge sig åt dionysiska orgier där de halvliggande vräkte i sig mat, som de sköljde ned med floder av vin.

Efter måltiden dök konkubiner (bihustru, frilla) upp, som dansade och sjöng medan männen förde sina lärda samtal.

Platon föreslår att männen enbart ska föra allvarliga samtal och skicka ut konkubinerna. Sedan ska de föra djupa samtal om kärlekens begrepp.

Platon var efter dåtidens mått en stor globetrotter, som gjorde en rad resor till Syditalien och Sicilien.

En av resorna gjordes till tyrannen Dionysios den äldres hov i Syrakusa på Sicilien. Meningen var att Platon skulle fostra envåldshärskaren till en filosof i Platons anda. Detta projekt blev en total katstrof och Dionysios satte filosofen på ett skepp destinerat till ön Aigina, som låg i krig med Aten. Platon lär ha varit ytterst nära att bli såld som slav, men räddades av vänner.

I Syrakusa hade Platon fått en anhängare i den unge Dion, svåger till Dionysios. När Dionysios den yngre år 367 efterträdde sin fader kallade Dion på Platon för ett försök att dana den nye regenten i Platons anda. Det utföll bra till en början, men snart var katastrofen ett faktum igen.

Dion landsförvisades och Platon återvände till Aten.

Men Dion gav sig inte. Tillbaka i Syrakusa övertalade han Platon till ett tredje försök och filosofen återkom. Han blev mycket illa behandlad och lyckades med nöd och näppe resa hem år 360.

Några år senare fördrev Dion Dionysios och grep makten. Men Dions rege-ring blev kortvarig. Han mördades år 354 och Platon sörjde vännen djupt i ett gripande epigram.

Redan efter hemkomsten från den första sicilianska resan köpte Platon mark och grundade en filosofskola i ett gymnasium (idrottsplats) utanför Aten. Gymnasiet och en lund i närheten var helgade åt guden Akádemos och skolan fick namnet Akademin.

Denna akademi har givit namn åt alla andra akademier i senare tid. Den skulle också leva vidare i 900 år.

Platon bosatte sig här och Akademin blev ett centrum för lärda studier med filosofin i centrum. Avsikten var att Akademin skulle få ett direkt politiskt inflytande och så blev det också. Flera elever kom senare att skriva lagar åt olika grekiska städer.

Den mest namnkunnige eleven var Aristoteles.

Först år 529 efter Kristus stängdes Akademin av kejsar Justinianus.

Redan under Platons livstid fick Akademin en enorm betydelse. Det berättas att kvinnor klädde sig i manskläder för att få komma in och höra på föreläsningar och diskussioner och att bönder kastade dynggrepen och kom störtande som de gick och stod för att få lyssna.

Platons betydelse för eftervärlden kan knappast överskattas. Idealisterna, bl.a. Kant, utgår från Platon och de filosofiska grunder han byggde.

Fidias

Fidias var en av det antika Greklands största och mest mångsidiga konstnärer och verksam från ca 460 - 430 f. Kr. Fidias var skulptör, troligen även målare, men framförallt en stor visionär och byggmästare. Det var Fidias som fick Perikles uppdrag att bygga upp det Akropolis vi ser resterna av i dag.

Atens symbol - det doriska Parthenontemplet på Akropolis - byggdes av Iktinos under den berömde Fidias överinseende under Perikles statsmannatid. FOTO: BO AXELSSON

Han utförde själv en del av de mest framträdande skulturerna på Akropolis och övervakade också byggnationerna och andra skulptörers arbeten.

Vi vet inte så mycket om hans liv, men troligen dog han i fängelse i Aten efter att ha fällts i en politisk process.

Till Fidias storverk hör den gigantiska Athena Parthenos med sina 12 meters höjd, som prydde interiören i Parthenon-templet. Athena Parthenos var gjord av elefenben och guld. Statyn flyttades till Konstantinopel under den bysantinska perioden (400-talet - 1200-talet e.Kr.) och förstördes av invånarna år 1203, när staden belägrades av korsfararna.

Athena Parthenos finns dock bevarad i förminskade kopior.

Ett annat verk av Fidias hand var statyn Athena Promachos, en krigare i brons, som stod utanför Propyléerna och med sina 9 meter och positionen högt uppe på klippan tjänade som sjömärke. Den lär ha varit synlig ända till Kap Sunion på Attikas sydspets.

Inte heller denna staty finns bevarad till eftervärlden.

Frisen till kolonnaden i Parthenontemplets allra heligaste, som visar festtåget vid den stora sommarfesten till stadens ära, finns dock i stora delar kvar att beskåda. Tyvärr roffade den engelske Lord Elgin på sin tid åt sig de bästa bitarna och ett 50-tal kan i dag ses i British Museum; några finns dock kvar i Akropolismuseet.

Fidias var också mannen bakom statyn Den olympiske Zeus i Zeustemplet i Olympia. Denna staty, även den i guld, hörde till Världens sju underverk och föreställde Kungen av gudar i eget majestät, sittande på en tron av ebenholts och elfenben med en spira prydd med en örn i sin vänstra hand och ett segertecken i den högra.

Huvudet kröntes av en olivkrans.

Den olympiske Zeus var 13,5 meter hög och nådde nästan upp till taket i templet. Träläktare byggdes vid sidan om så att människorna skulle kunna nå upp och beundra mästerverket.

Nästan hela Zeusstatyn är borta med vinden förutom några basreliefer, som föreställer mordet på Niobes barn. Dessa skulpturer har via många irrvägar hamnat i St. Petersburg, där de kan beundras på Eremitaget.

I Olympia kan man också beskåda Fidias verkstad, som han använde då han skapade just Zeusstatyn. Vid utgräv-ningar 1955-58 fann man detta märkliga vittnesbörd om den store konstnärens arbete i Olympia.

En dyrgrip är det vinkrus, som uppenbarligen tillhörde Fidias själv. På utsidan står Pheidio eimi, Jag tillhör Fidias. (Läs mer om Olympia i Sture Linnérs artikel ur boken Mulåsnan på Akropolis på annan plats i detta nr.)

Det finns klara paralleller mellan de stora samtida tragediförfattarna och Fidias konst. Det handlar om lugn, renhet och förandligad mänsklighet. Konstnärerna koncentrerades sig helt på de typiska dragen, undertryckte allt annat och nådde på så vis sublima höjder i sin skönhetsdyrkan.

Amfiteatern i Delphi från 400-talet före Kristus - här spelades bl.a. de tre stora tragöderna. Teatern rymde 5.000 åskådare och byggdes delvis om av romarna 200 år senare. Utsikten över Pleistosdalens olivträd är magnifik. FOTO: BO AXELSSON

Aiskylos

Aiskylos (525 - 456 f.Kr.) var den förste av statsmannens Perikles favoriter. Han utvaldes till huvudförfattare inte enbart för sin lysande begåvning som dramatiker, utan också för att han stämde väl överens med Perikles politiska idéer och de ideal han ville förverkliga i dramatiken.

Teatern på Perikles och Aiskylos tid hade en ännu djupare dimension än i dag. Skådespelen var en religiös fest och man offrade åt guden Dionysos innan föreställningen började.

Flera författare deltog och tävlade inbördes med sina verk i mastodontföreställningar som pågick i tre dagar.

Den unge Perikles första viktiga uppdrag i Aten var just som choreg, finansiellt och konstnärligt ansvarig för teaterfestivalen, som brukade äga rum i april då man efter vinterstormarna åter kunde färdas på havet till Aten.

Aiskylos var Perikles förste favorit.

Teatern var ett centrum för den intellektuella och politiska debatten.

Teaterfestivalen var en enorm begivenhet där tusentals människor samlades på Akropolis sluttning och dramat uppfördes på en upptrampad plan, orchestran.

På exakt denna plats byggdes senare, på 300-talet före Kristus, den Dionysosteater, som till stor del är bevarad i dag och med sina marmorbänkar rymde 15.000 åskådare.

Det är en fantasieggande tanke att man här spelade de första egentliga dramerna redan för 2.500 år sedan.

Tidigare skådespel var mest uppbyggda kring en kör, men Aiskylos införde förutom körledaren en skådespelare och skapade den första dialogen inom teatern.

Vem var han då - den förste av de tre stora tragöderna?

Vi vet att Aiskylos föddes 525 f.Kr. och att han deltog i slaget vid Maraton år 490 och vid Salamis 480. Aiskylos, som var flottist och förlorade en bror vid Maraton, var mycket stolt över sina militära bedrifter.

När han författade sin egen gravskrift nämnde han inte med ett ord sina framgångar som dramatiker utan talade bara om hur han gjort sin plikt vid Maraton:

"Här Euforions son, atenaren Aiskylos, vilar.

Gelas bördiga jord gömmer hans multnande stoft.

Om hans manliga mod vet Maratons lund att förtälja,

Persiens lockiga folk känner hans krigaredygd."

Alla de tre stora tragöderna - Aiskylos, Sofokles och Euripides - har anknytning till Salamis. Aiskylos kämpade i det stora slaget, en 16-årig Sofokles ledde en gosskör som besjöng segern över perserna.

Och enligt legenden föddes Euripides på Salamis samma dag som det stora slaget stod.

Att Euripides föddes på Salamis är säkert korrekt, men det råder viss tveksamhet om det skedde exakt på dagen för slaget. Kanske har en dåtida reporter (historieskrivare) velat bättra på storyn en aning.

Aiskylos lär ha skrivit hela nittio tragedier, men enbart sju av dessa finns bevarade. Dit hör dock mästerverk som hela trilogin Orestien (Agamemnon, Gravoffret och Eumeniderna), Perserna, De sju mot Thebe, De skyddssökande och (Den fjättrade) Prometheus.

Perserna uppfördes 472 med Perikles som choreg. Två år senare reste Aiskylos till Sicilien, där han iscensatte festspelet Aitna vid grundandet av staden med samma namn vid foten av vulkanen Etna.

Han återvände sedan till Aten där han år 467 satte upp bl.a. De sju mot Thebe och 458 trilogin Orestien.

Sedan återvände Aiskylos till Sicilien där han avled år 456 och begravdes i staden Gela på sydkusten.

Aiskylos har prisats för att han var fri från chauvinism och även skildrade fienderna, som perserna i skådespelet Perserna, utan förhävelse och med stor sympati. Han ansåg i och för sig att det var just förhävelse (hybris) som lett till persernas nederlag.

Orestien är den enda antika trilogi av tragedier som finns bevarad i våra dagar och Agamemnon är Aiskylos mästerverk. Den hade alltså premiär på Dionysosteatern i Aten år 458, bara två år före diktarens död på Sicilien.

Handlingen i korthet:

Kung Atreus i Argos upptäcker att hans bror, Thyestes, har förfört hans hustru och fikar efter tronen. Atreus hämnas genom att döda alla Thyestes söner utom en och serverar brodern de döda barnens kött vid en festmåltid.

Thyestes får snart vetskap om vad han ätit och lämnar Argos medan han förbannar hela sin släkt.

Förbannelsen drabbar den kommande generationen och kung Agamemnon blir vid avfärden till kriget i Troja tvungen att offra sin dotter Ifigenia för att få förlig vind.

Under Agamemnons 10-åriga stridande i Troja tar hans maka, Klytaimestra, Agamemnons kusin Aigisthos till älskare. Denne var den ende överlevande bland Thyestes söner.

När Agamemnon återvänder från Troja dräps han enligt den äldre traditionen av Aigisthos, men, enligt Aiskylos skådespel, av Klytaimestra själv.

Senare mördas Aigisthos och Klytaimestra av Agamemnons och Klytaimestras gemensamme son, Orestes, därtill eggad av sin syster Elektra. (Både Sofokles och Euripides skrev senare dramer med namnet Elektra, där de fokuserade på Elektra-gestalten.

Orestes hämnas alltså sin fader genom att döda sin moder.

Hela trilogin är uppbyggd kring moraliska problem och frågor om rättvisa och skuld.

Skuldmotivet i Orestien har inspirerat - och inspirerar fortfarande - diktare i alla tider. Några exempel:

Shakespeares Hamlet, Voltaires Oreste, Goethes Iphigenie auf Tauris, Glucks opera Iphigenie auf Tauris, O´Neills Mourning Becomes Electra (Klaga månde Elektra).

Sofokles

Sofokles (497 - 406 f. Kr.) var son till en rik vapenfabrikant i Kolonos utanför Aten och gjorde, vid sidan av sin litterära gärning, karriär som ämbetsman. Han var strateg (militärbefälhavare), skattmästare i attiska förbundet och tjänstgjorde som präst. Han blev hela 91 år gammal.

Sofokles omhuldade Askleipos, läkekonstens gud, och dyrkades själv som en halvgud efter sin död.

Sofokles lär ha skrivit mer än 120 skådespel, men precis som i fallet Aiskylos är enbart sju bevarade.

När Perikles lät Sofokles efterträda Aiskylos som huvudförfattare vid teatern var detta ett tecken på att nya politiska vindar börjat blåsa.

Sofokles satte, på ett annat sätt än Aiskylos, den enskilde individens existensiella villkor i sökarljuset. Han införde också en tredje skådespelare i sina skådespel och tog därmed ett stort steg i riktning mot det moderna dramat.

Sofokles var en nära personlig vän till Perikles och beskrivs som en sällsynt lycklig och harmonisk människa. Lugn och balans är också kännetecken för hans diktning.

I tragedin Antigone hör vi, kanske för första gången i världsdramatiken, humanitetens röst i form av Antigones kamp för att få begrava sin döde bror, Polyneikes.

Härskaren i Thebe, Kreon, har gett order om att Polyneikes lik ska ligga kvar på marken till byte för hundar och fåglar. Kreon hävdar bestämt sin rätt att vägra angriparen Polyneikes begravning och sätter ut vakt vid liket.

Den som bryter mot påbudet ska straffas med döden.

Kreons agerande är ett utslag av hybris och han har trätt för nära gudarna. Antigone är det stora ödesdramat om den mänskliga begränsningen.

Tragedin är oundviklig.

Antigone ger sin bror en symbolisk begravning då hon lyckas krafsa jord över hans lik. Kreon spärrar in henne i en grotta för att levande begravas - hon hänger sig.

Kreons son Haimon, förlovad med Antigone, begår självmord vid hennes sida och Kreons maka tar sitt liv i sorg över sonens död.

Krossad av ödet förs Kreon bort från scenen.

Sofokles Antigone har inspirerat en rad moderna dramatiker. Till de mest spelade verken hör fransmannen Jean Anouilhs (1910-87) Antigone från 1942.

Men det största verket, den antika dramatikens mästerstycke, skapade Sofokles med Kung Oidipus.

När dramat inleds har Oidipus dräpt sin far och gift sig med sin mor, Iokaste - men han vet inte om det.

Oraklet hade spått Oidipus far att hans son skulle dräpa honom och därför sätts sonen ut i skogen för att dö. Men en herde räddar pojken, som förs till hovet i Korint, där han växer upp som son till kung Polybos.

Oidipus får senare reda på spådomen och flyr från hovet för att inte bära hand på kung Polybos. Han anar inte att Polybus inte är hans riktige far.

För varje steg Oidipus tar kommer han närmare spådomens uppfyllelse och det är hans förbannelse.

När Oidipus i slutakten får vetskap om tragedins vidd rusar han in i huset och finner att modern/makan Iokaste hängt sig. Med hennes broschnål sticker han ut sina egna ögon.

I alla tider har man diskuterat vari Oidipus skuld egentligen består. Han har ju gjort allt han förmått för att undvika spådomens uppfyllelse. Och kanske är det just detta som är hans skuld. Sofokles vill möjligen visa att oraklet i Delfi alltid får rätt.

Att försöka undgå ödet kan i dåtidens tankevärld ha tolkats som ett utslag av självförhävelse mot gudarna, hybris.

Litteraturforskare har spekulerat i om skådespelet faktiskt kan ha varit beställt av prästerna i Delfi.

Kung Oidipus har kallats det första perfekta detektivdramat.

Euripides

Om Euripides (omkr. 485 - 406 f.Kr.) liv vet vi inte mycket, förutom att han föddes i Salamis, enligt traditionen samma dag som atenarna krossade perserna just där, och bosatte sig i Makedonien, norra delen av nuvarande Grekland, år 408 på inbjudan av kung Archelaos.

Euripides avled i Makedonien år 406, bara några månader före diktarvännen Sofokles.

Euripides var en teaterns rebell och han var den förste som vågade ifrågasätta gudarnas visdom.

Euripides var antikens förste yrkesförfattare.

Euripides använde sig gärna av en s.k. deus ex machina, en gud som ingrep i slutet på skådespelet för att få det på rätt köl. I Euripides fall var det inget tecken på religiositet eller fromhet, utan enbart ett konstgrepp.

Euripides chockerade gärna sin publik genom att flytta dramat till en renodlad vardagsmiljö. I hans dramer fick kören mindre betydelse till förmån för en mer utarbetad intrig.

Enligt traditionen ska Euripides ha skrivit hela 92 dramer, men nutida forskare ställer sig något skeptiska till den höga siffran. Av de tre tragödernas dramer finns det under alla förhållanden flest bevarade från Euripides penna - hela arton stycken!

Det äldsta, Alkestis, är ett mellanting mellan tragedi och komedi och uruppfördes 438 f.Kr.

Det handlar om kung Admetos, som ska dö, men räddas genom att hans unga drottning, Alkestis, offrar sitt liv för honom av ren kärlek. Men stordådens urstarke Herakles kommer förbi sorgehuset och lyckas genom en brottning med Döden (Thanatos) rädda Alkestis till livet.

Makarna återförenas och stycket får ett lyckligt slut.

En rad sentida författare har inspirerats av dramat, såsom:

Selma Lagerlöf (Körkarlen)

Christoph Willibald Gluck (operan

Alkestis)

Per Hallström (Alkestis)

Lars Forssell (Kröningen)

T.S. Eliot (The Cocktail Party)

Det grymma skådespelet Medea är svartsjukans drama framför andra i världsdramatiken. Prinsessan Medea hjälpte Jason erövra det gyllene vädurskinnet och räddade honom från döden.

Hon följde Jason på skeppet Argo och blev hans maka. När de anländer till Korint har de hunnit få två barn. Jason sviker nu sin maka genom att planera giftermål med Kreusa, som är dotter till kungen av Korint. Jason smider sina planer, inte av kärlek, utan av karriärskäl.

Medea grips av enorm svartsjuka och i henne sjuder hatet. I en lång monolog kämpar hatet och kärleken om herravälder över henne; hatet till svikaren Jason och kärleken till barnen.

Hatet vinner striden och hon bestämmer sig för att straffa Jason genom att döda barnen.

Men först dräper hon den tilltänkta bruden och hennes far, konungen, genom en gåva i form av en slöja och ett diadem indränkta i dödligt gift.

De båda dör en oerhört plågsam död.

Jason kommer sedan för sent för att förhindra Medeas obarmhärtiga mord på deras gemensamma barn.

"Hyllningskören ska evigt handla om Leonidas' nederlag.
För Thermopyle i vårt hjärta måste några ge livet än."
Hjalmar Gullberg i Död amazon om Leonidas, den spartanske hjälten.

Dramat slutar med att trollkvinnan Medea försvinner på en drakvagn till kung Aigeus i Aten, staden som av Euripides hyllas som en hemvist för djup humanitet.

Detta drama som än i dag, efter mer än 2.400 år, skakar om teaterpubliken rönte inte samma uppskattning vid uruppförandet i Aten. När Euripides tävlade med Medea hamnade skådespelet först på tredje plats.

Ingen, allra minst Euripides själv, kunde väl då drömma om att detta skådespel skulle, för så tycks det ju, leva för evigt.

Euripides var den förste skildraren av kärleken mellan man och kvinna och han nämns som den förste psykologen inom vår europeiska litteratur.

Euripides betydelse för efterföljande dramatik och romankonst är monumental och kan knappast överskattas.

Om Delphi

Med utgångspunkt från sagan om Apollo, dömd till drängtjänst hos kung Admetos i Thessalien, i Euripides drama Alkestis:

"Vem spelar på en pipa
en låt av gryningsluft
för himmelsk att begripa
höjd över allt förnuft?
Vem äger lösenorden,
flöjtvisans dolda text?
Vem spelar på jorden
för djur och växt?"
(Hjalmar Gullberg i Förklädd Gud ur Kärlek i tjugonde seklet, 1933)

Om Korinth

Hefaistos och jordbävningen i Korinth:

"Jag såg i min ungdom hur blint
på kärleksprästinnornas tomter
han hamrade sönder Korinth.
Vem ställer Guds son av Olympen
till ansvar för vållad förtret?"
(Hjalmar Gullberg i Den disharmoniske grovsmeden ur Terziner i okonstens tid, 1958)

© Copyright: Tidningen Boken, Bo Axelsson 1997